Idag var jag ledig.

Idag var jag ledig. Blev lite rastløs och hade svårt att vila inuti. Rita och Tereza var borta så jag var själv hos dem. Tvn funkade inte och datorn var borta. Rastløsheten krøp sig på samtidigt som trøttheten gjorde att jag inte orkade gøra nåt avancerat av dagen och regnet ute var inte särskilt lockande det heller. Efter en liten kamp med tvn och satelitapparaten fick jag igång den och hamnade framfør ett program om feta människor som skulle gå 800km på 10 veckor. Såklart kunde jag inte motstå gråten i slutet då de nådde målet. Sen lät det som jag var førkyld då Rita och Sofie kom hem. Men har gråtit fler gånger efter det också. Hamnade i kyrkan och blev flera gånger så berørd att jag fick kämpa mot gråten, eller førsøkte, men lyckades inte så bra. Vet egentligen inte varfør jag kämpade emot när det är skønt att få det ur sig. Gråten alltså. Och det som kroppen rensar ut i och med den.

Lyssnade sen på favoriten när Bruce sjunger med bandet sitt låten "If I should fall behind". Den slår också an nånting inom mig. Nåt känslosamt.

Man blir trøtt av att känna så mycket.

Imorrn har jag massa saker att fixa och massa ärenden att uträtta. Saknar bra musik i bilen så jag åtminstone kan åka omkring med høg musik och känna mig cool. Hm, hur ska jag løsa detta?

Ska børja med att sova så att jag inte behøver va så känslosam imorrn och tappar focus på allt viktigt jag ska gøra.

Sov i ro.